Bloggtorka

Känner att de är svårt att veta vad jag ska skriva. Mer än ett år har gått nu efter pappas bortgång. Senast idag grät jag över att jag saknade honom, likadant tidigare i veckan. Visserligen lär man sig leva med sorgen, men saknaden upplever jag som svårare ju mer tiden går. Efterhand som tiden går så blir avståndet från när jag träffade pappa senast större. Jag, liksom övriga familjen, försöker leva vårt liv så som vi vill. Vi väntar aldrig mer med saker utan försöker ta tag i det direkt. Då vi lärt oss att man aldrig vet när det är försent. Jag är med i styrelsen i Visans vänner, föreningen som pappa grundade i Sölvesborg. Jag försöker på olika sätt hålla pappas arbete levande, genom att föra hans musik vidare. På så sätt känns det som att han fortfarande finns med oss.

Still Alice

Nu är det längesen sist. Jag har lyst med min frånvaro här, varför? Jo jag har känt att behovet av att skriva av mig inte har funnits där, inte lusten och inte heller har jag vetat vad jag skulle skriva om. På något sätt så har jag liksom varit upptagen med livet, mitt eget liv. Om det sedan är positivt eller negativt är relativt beroende på hur man ser det.

Jag känner nu drygt 9 månader efter pappas död att livet tagit en ny tur. Jag umgås med personer som är viktiga för mig, gör saker som jag mår bra av, njuter och uppskattar allt jag gör, spenderar tid med min familj mamma, syster, sambo. Detta har jag visserligen gjort innan också, men det är ändå annorlunda. Samtidigt förstår jag eller tror jag att det här är nog en del i sorgeprocessen, en del i allt det där som man upplever under det första året utan personen som man förlorat. Tankarna på pappa finns där, sorgen likaså. Ibland gör den sig påmind i form av tårar och förtvivlan, men däremot är det mer sällan. Efter årsskiftet kan jag räkna besöken vid pappas grav på min ena hand och även få fingrar över. Besöken har blivit mindre, något som jag ofta kan känna dåligt samvete för samtidigt som jag tänker att det är positivt att jag börjat leva mer istället för att vara där. Trots att besöken vid graven inte är så täta så är jag ändå trygg med att veta var pappa finns och veta vart jag kan gå om jag känner att jag vill.

Den största anledningen till varför jag ikväll fick lust att åter gå in här och skriva är för att jag varit på bio och sett filmen Still Alice. En film som skildrar en kvinna, mitt i livet, med man och barn som drabbas av alzheimers sjukdom. I filmen får man följa med på Alice resa från det att hon börjar känna sig konstig till att hon får diagnosen och vad den sedan gör med henne och den hon är. Trots att pappa hade frontallobsdemens så finns det ändå många saker i denna film som man kunde känna igen sig i, både i hur pappa var och förändrades men även hur man själv som anhörig upplevde det. Jag som då stått bredvid som ung anhörig och sett de här förändringarna kunde redan vid tre minuter in i filmen se första tecknet på att något inte var som det skulle. Filmen väckte många tankar hos mig och mycket av det jag och min familj har upplevt, gått igenom och bearbetar spelades upp i mitt huvud som en parallell handling till filmen. Jag kan verkligen rekommendera denna film, för såväl de som studerar, arbetar med detta på något vis eller till anhöriga. Den skildrar sjukdomen på ett mycket bra sätt och jag är så glad för att det görs sådana här filmer. Det är otroligt viktigt, speciellt för att öka förståelsen och kunskapen hos människor. En sådan viktig del som man ofta som anhörig känner är en bristvara.

Nytt År...

...Nya möjligheter, som det så fint heter. När andan faller på så skriver jag en rad. För mig, och familjen känns det nog mer som att vi lämnar ett mycket svårt och sorgset år bakom oss. I allt det svåra så har det funnits fina och glada stunder också. Bland annat har jag tagit lärarexamen och även fått fast jobb. Vardagen rullar vidare. Det känns fortfarande märkligt att pappa inte finns med trots att han varit borta i 6 månader. Egentligen både och, dels känns det fullt normalt samtidigt som det är konstigt. Jag förstår i efterhand att vi har bearbetat mycket under sjukdomstiden, mer än vad jag någonsin anat. Samtidigt som jag nu kan säg att det finns och alltid funnits en enorm trygghet i familjen. En trygghet jag inte riktigt kunde beskriva fanns, en trygghet som varit så stark att den inte kunnat rubba oss hur svårt det än varit. Jo rubbat har den gjort ibland eller åtminstone puttat på för det finns också många dagar som varit för jävliga där man knappt velat gå upp ur sängen. För att inte tala om alla tårar som fallit, av ilska, frustration och sorg. Den där tryggheten är nog grunden till att sorgearbetet nu går lättare än förväntat. Pappa är såklart saknad, jag och vi saknar honom varje dag och varje dag önskar vi att han fanns hos oss och allra helst att han var frisk. Ibland får jag nästan panik.

Resan vi gjort tillsammans med pappa har varit grym, den har utsatt oss för prövningar utan dess like! Har det inte varit försämringar hos pappa så har det varit strider med kommunen och lite annat där emellan. Ibland minns jag tydligt hur det varit under sjukdomen liksom tiden innan han blev sjuk och ibland är det som bortblåst. När pappa var sjuk så var jag rädd att glömma min friska pappa och allt fint vi haft tillsammans. Nu vet jag att det där glömmer man inte, det fanns bara inte lika tydligt innan för det var många andra tankar som cirkulerade i huvudet då. Ibland är jag rädd för att glömma allt man varit med om, men samtidigt tror jag eller vet att det är en stor del av mig och den jag är nu. Innan ville jag glömma allt som hade med demens att göra, men inte nu. Trots att det varit jobbigt, fruktansvärt jobbigt så kan jag också hitta positiva bitar som fått mig att tänka och se på livet annorlunda. Mer positivt än tidigare! Finns det något jag lärt mig så är det att ta vara på alla nära och kära och varenda stund man har tillsammans.

Nu minns jag pappa som frisk, alla goda sidor och positiva stunder. Jag minns han också som sjuk, alla svåra och ibland obehagliga stunder, men även konstiga sidor som han visade. Jag är glad att jag minns båda. Pappa har under sjukdomstiden aldrig visat sig vara aggressiv eller hotfull, utan istället förstärktes hans positiva sidor. Han blev mycket social och gav gärna bort en kram eller två. Och hellre en kram för mycket, istället för att behöva vara rädd. Pappa för mig har oavsett sjukdom alltid varit en god, omtänksam och social person. En person som många anförtrott sig åt, ville prata med och lyssna på. Pappa kommer hos mig för alltid att vara en härlig människa med en varm personlighet.

Nu fortsätter vi livet utan pappa och det ska vi försöka göra så bra vi kan! För det är vad pappa hade önskat att vi gjorde.

Nyår firade vi som sig bör! Storfamiljen tillsammans så som vi alltid gjort, med ett par av pappas bästa vänner. 

Julafton 2014

Pappa har under sin sjukdomstid haft möjligheten att kunna vara hemma väldigt mycket och länge. För oss har det varit viktigt att ha honom där samtidigt som vi förstått på pappa att han mått bra i sin hemmiljö. Förra julen blev den sista tillsammans. Trots att pappa inte fanns med oss i år så blev det en bra jul. Jag är glad för det, för jag har varit orolig för att det skulle vara mycket svårare än vad det har varit. Många har sagt att vi är en stark och trygg familj. Det gör sig synligt en högtid som denna då vi är starka nog att kunna göra det bästa för att julen ska bli så bra som möjligt. Givetvis finns pappa i tankarna, hela tiden, alltid, men att vi ändå kan finna glädjen i det som vi har och våga tillåta oss själv att skratta och ha roligt tillsammans. Hur det än är så måste livet gå vidare, och det är vi bestämda om att det ska göra på bästa möjliga sätt. Nu när pappa inte är hos oss längre så blir det också så tydligt vad som verkligen är viktigt i livet. Det är inte hur många paket som ligger under granen utan att få vara tillsammans med de man tycker om. 

2013

2014

6 december

De flesta av min inlägg här på bloggen har handlat om hur jag känt eller mått efter pappas bortgång. Jag har känt att detta forumet har varit det bästa för att lätta mina tankar. Även om jag till största del gör detta för min egen skull så är jag ändå glad för alla er som kikar in här. Kanske finns det de där ute som är eller varit i samma situation som jag, med en demenssjuk förälder? Eller en förälder som gått bort? Kanske kan ni känna igen er i mina tankar. 

Tidigare när andra människor gått bort så har jag hört att det första året är jobbigast när man ska uppleva högtider, traditioner och födelsedagar utan personen som lämnat livet. Jag har inte reflekterat så mycket kring detta och inte sen pappa försvann heller. Jag har tyckt att allt har gått ovanligt bra. Men i lördags på pappas födelsedag så mådde jag dåligt, jag grät och bröt ihop av saknad och sorg. Jag hade en ständig klump i magen under dagen. Det var liksom något som inte stämde..känslan av att inte kunna fira pappa var hemsk. Det var första gången någonsin som vi inte firat honom och inte får vi fler tillfällen heller. Det var en jobbig dag...

Vi gjorde i alla fall fint på graven och umgicks med folk som står oss nära, pappas bästa vänner. 

Det gjorde ändå att dagen kändes lite lättare. 

Jag kan tänka tillbaka på förra årets då vi firade pappa. Vi hämtade hem han från växelvården och firade tillsammans med de närmaste hans 65 årsdag. Vi tog med han ut till hans älskade ö och firade lucia. Han var så glad och så lycklig. 

En dröm

Härom natten så träffade jag pappa. Vi var ute i vårt hus på Hanö, det var sommar, sol och varmt. Måsarna skrek, humlorna surrade och en och annan fjäril for förbi. Det var jag, min syster och pappa. Vi sprang upp och ner mellan vår lilla båt och bodarna med garn, vi skulle ut på sjön och fiska. Vi skrattade, var glada och lyckliga. Pappa tog mig och min syster i famnen och vi kramades. Han sa: Jag älskar er. Kramen kändes som en evighet. Det kan tyckas löjligt, men faktum är att det var så verkligt på något vis. Pappa luktade pappa, kramen var sådär varm och kärleksfull som pappas kramar brukade vara. Det kändes på riktigt. I samma stund vaknar jag och den där verklighetskänslan så stark så det tar en stund innan jag inser att allt det här bara var en dröm. Trots drömmen så var lyckan och glädjen stor. Det kändes verkligen som jag hade träffat på riktigt! 

Gravplatsen

Äntligen är pappas gravsten på plats. Det har tagit sin lilla tid. Först skulle det finnas ett tillfälle för hela familjen att åka ut till Hanö tillsammans och fint väder för att det skulle vara möjligt. Vi skulle se ut en sten på Bönsäcken, bära upp den för ett stup och transportera den på en säckakärra genom Hanös steniga ojämna natur. För att sedan ta den med oss iland och lämna in den. Det var ett helt företag och vi slet som djur. Att vi skulle se ut en sten från pappas allra käraste plats var givet. Sedan skulle vi träffas för att bestämma gravyr och därefter tog det cirka 6 veckor innan stenen skulle vara färdig. I fredags blev den klar och igår kom den äntligen på plats. Nu känns det fulländat på något vis. Pappa ligger begravd hos sina föräldrar och trots att vi besökt graven flitigt så har det inte riktigt känts som att det varit pappas plats. Det är stenen som fattats, men nu är den där och pappas gravplats är så fin. Det känns verkligen bra. Pappa skulle vara mycket nöjd.